Funderingar kring konstens nödvändighet.
Konsten är en utvidgningsbar del av vår medfödda språkförmåga. Olika sorters konst ger olika språkliga möjligheter för människor att komma till uttryck. Samhällets rådande hegemoni avgör hur dessa möjligheter värderas, vilket handlingsutrymme de ges och vem som kommer åt detta utrymme.
I vårt samhälle kan konsten vara ett yrke. Men den är inget yrke i sig själv. Som språk är konsten en allmänmänsklig tillhörighet; ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation. Konstens kommunikation erbjuder ingen insatslös förståelse. Som allt annat språk utvecklas konsten genom träning, socialiseras av kulturen den är av och ges det utrymme och acceptans som finns att tillgå. Genom behovet av att komma till uttryck, genom möjligheter att växelvis själva uttrycka och delta i vad andra uttryckt.
Idag framhålls ofta ”konstens egenvärde”, men hur ska detta värde förstås och förvaltas? Det diskuteras sällan. Talet om ”konstens egenvärde” har istället gjort det möjligt att slippa från svåra frågor om vad konst är, vad den betyder för oss, individuellt och samhälleligt, hur makten vill styra och använda den. Att ”konstens egenvärde” blivit en ofta upprepad fras har inte stoppat den nyttoinriktade instrumentalisering av konsten som får allt större genomslag i kulturpolitiken idag.
Konst är språk och språk är alltid ett instrument. När vi använder språk så vill vi något. Att ge konsten ett ”egenvärde” är att placera den utom räckhåll för diskussioner och förslag om vad den kan betyda i samhällsbygget. Istället borde vi, så ofta det krävs, utsätta vår syn på konst för friktion, diskutera och debattera vilket slags intsrument konsten ska vara i det samhälle vi vill bygga.
Ett demokratiskt samhälle är ett mycket bidragsberoende samhälle. Det kräver sina medborgare. Det kräver medborgarens röst. Inte bara vid val och omröstningar. Det kräver erfarenhetens röst, inlevelsens röst och den kritiska bildningens röst. I ett samhällsbygge som eftersträvar demokrati måste politiken ge människor inom alla samhälleliga verksamheter denna möjlighet; att bidra med sin vetskap och kunskap, sin erfarenhet och sina kritiska frågeställningar. Ett sådant samhälle behöver, för sin egen överlevnads skull, allt språk det kan komma över.
Vad konsten kallas och hur utrymmet den tillerkänns formas, är avhängigt samhället runt den: den rådande kulturens synsätt och inställning. Både konsten och kreativiteten är ytterst potenta och parningsvilliga med vilka tankeyttringar som helst. Så speglar konsten oss själva, våra mellanmänskliga förehavanden, tiden vi lever i, hur vi ser på världen, på varandra, på politiken och framtiden.
Att begrunda och ta ställning till konsten som instrument är en grannlaga uppgift.
Makten har alltid använt konsten för sina egna syften. I totalitära länder blir konstnärer som utmanar makten dess fiender. De fängslas, tvingas i exil, tystas eller dödas. I icke-totalitära länder, som Sverige, har vi yttrandefrihet, men i gengäld betraktas och beskrivs konstnärer ofta som svaga, bidragsberoende, världsfrånvända osv. Dvs: några som naturligtvis kan yttra sig, men som man inte behöver, eller ens bör lyssna på. I Sverige har vi således att uppmärksamma hur makten i ett icke-totalitärt system hanterar och underordnar konst och konstnärer om vi vill synliggöra dagens konstpolitiska maktordning.
Även om vi kan ha konsten som yrke så är den satt under press i vårt samhälle idag. Med jämna mellanrum attackeras konstnärlig yrkesverksamhet av både politker och näringsliv [1] på sätt som avslöjar antingen stor avoghet eller stor okunnighet. Okunnighet i sig är inget problem, inte ens på samhälleliga beslutsfattande maktpositioner. Men när okunnigheten är så stor att den inte inser att den är okunnig, då blir den problematisk.
Om vi ska kunna argumentera för att konstnärer ska ha bättre arbetsvillkor, måste vi samtidigt vara beredda att försvara själva konsten som företeelse och fenomen. Som allt annat språk: som företeelse och fenomen, som möjlighet och instrument.
Konsten skulle kunna vara ett mycket dugligt instrument i ett samhälle som vill utveckla och förstärka demokrati. Begreppet ”konsten” i bestämd form singularis måste här stå för en pluralistisk förståelse av konstens språklighet. Och demokrati är ingenting som vi bara ”har”, demokrati är något vi gör, något som hela tiden måste bli till. Konsten utvidgar möjligheterna men kan bara stötta strävan efter demokrati i kraft av sin språklighet. Som företeelse och fenomen. Och i kraft av samma språklighet kan vi få den att göra precis tvärtom. Konsten är ingenting i sig själv. Den är vad vi låter den vara.
Demokratiska samhällsbyggare måste erövra och säkra oberoende handlingsutrymmen där konsten kan verka fritt. Om konsten fråntas sitt oberoende, om den avstyckas från vardagsliv, målstyrs och villkoras i detaljerade politiska syften så upphör den att vara ett demokratiskt verktyg. Utan en avgörande självständighet blir konsten då ett instrument för något annat och förvandlas på en glidande skala till propaganda.
I demokratiutredningens slutbetänkande, (En uthållig demokrati, SOU 2000:1) skriver utredaren Bengt Göransson (s), att demokratin tar tid att bygga upp, men kan raseras betydligt snabbare. Utan att någon egentligen vill det, kan demokratins institutioner förlora sin inre bärighet och sina normer på grund av att den kritiska bildningen försummats eller genom att ledare medvetet eller aningslöst missbrukat folkets förtroende.
Konstens möjligheter behöver demokratiseras.
Demokratiseringen handlar inte om konstens uttryck och utseende. Det är förutsättningarna för att konsten alls ska kunna göras och vara en del av den mellanmänskliga kommunikationen som behöver demokratiska reformer. Och förutsättningarna börjar med att kulturpolitiken förmår härbärgera en konstpolitik som tillsammans med utbildningspolitiken förmår ta ansvar för den kritiska bildningen.
En konstpolitik måste kunna fokusera på det som krävs för att konsten ska kunna komma till och visas fram: oberoende handlingsutrymmen med rimliga produktonsvillkor. Här stöter vi idag på problem. Vi lever i en ekonomi som inte intresserar sig för hur produktionen av de varor som ska köpas, säljas och konsumeras, går till. Varorna ska finnas i överflöd, vi ska begära dem och ständigt vilja ha nya. Hur varorna tillverkas förväntas vi inte vilja veta.
Även synen på konst har påverkats av detta utbredda ointresse för produktionsvillkor.
De bidrag samhället vill ha av konstnärerna begärs, väljs eller förkastas utan rimliga villkor för själva konsttillverkningen. Nödvändig långsiktighet i konstskapandet tvingas in i kortsiktiga projektlägen. Vad som verkligen krävs för att olika sorters konst ska kunna komma till och eftersträva sin fulla kapacitet blir med dagens mätbarhetsfixering och ekonomistiska synsätt en icke-fråga. Politiker och tjänstemän fattar ofta kulturpolitiska beslut utifrån mycket knappa insikter i konsttillverkningens villkor och konstnärer får allt svårare att komma åt medfinansiering för det nödvändigt långsiktiga, förutsättningslösa kunskapsbildande konstskapandet.
En demokrati måste slå vakt om konstens rätt att spegla och kritisera kulturen vi lever i. Kulturpolitiker måste kunna argumentera för konstens berättigande gentemot snåla budgetbeslut, marknadslogiska uppdragsformuleringar och irrelevanta utvärderingsanspråk.
Vad vi sett växa fram de senaste decennierna är en politisk oförmåga och ovilja att förstå den fria konstens betydelse för ett öppet och demokratiskt samhälle och en administrativ följsamhet gentemot orimliga kulturpolitiska strategier.
Vi har i vår tid utvecklat en vidskeplig övertro på mätbarhet, på vår förmåga till överblick och kontroll. Vi planerar, dokumenterar, utvärderar, analyserar, återkopplar och kvalitetssäkrar. Vi mäter och mäter, inte samma saker, men med samma allvarliga övertygelse och felslut som den mentalhygieniska rörelsen gjorde under 1900-talet.
Med den sortens krav på konstskapandet vi ser idag, riskerar vi att kulturpolitiken inte kommer att kunna finansiera något annat än just – kontroll.
Nina Bondeson
[1] t ex Göran Hägglund (kd) och Stefan Fölster, fd chefsekonom Svenskt Näringsliv, nu chef för Reforminstitutet, Cecilia Magnusson, kulturutskottet (m)
Begreppsverkstans adoptionscentrum: 